Inspelning: Siljansnäs sockenstuga, Dalarna (11-12 september 1971).
Musik: Torgny Björk.
Tekniker: Alm Nils Ersson, Owe Junsjö.
Grafik: Owe Junsjö.
Producent: Torgny Björk, Ole Hjorth, Alm Nils Ersson, Jerker Halldén, Lennart Hanning.
YTF 50142 (1971)
Tillgänglighet: slutsåld
SIDA A:
1. Idealism och realism
1'28, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Nya dikter).
2. Elin i Hagen (live)
2'30, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Gitarr och dragharmonika).
3. Studentkårens dotter
1'37, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Nytt och gammalt).
4. I ungdomen
2'55, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Gitarr och dragharmonika).
5. Takt
2'25, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt, piccolaflöjt (Gitarr och dragharmonika).
6. Skalden Wennerbom
3'00, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Nya dikter).
7. Ett liv efter detta
2'25, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt, slagverk (Ungdomsdikter).
SIDA B:
1. Den gamla goda tiden
2'25, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Nya dikter).
2. En Uppsalaflicka
3'00, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Stänk och flikar).
3. Renässans
2'40, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt, piccolaflöjt (Nya dikter).
4. Lycksalighetens ö
3'00, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Efterskörd).
5. Landsvägsmaja
2'02, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Gitarr och dragharmonika).
6. Skojare
2'00, Herr T sång/gitarr, Ole Hjorth fiol, Alm Nils Ersson altfiol, Jerker Halldén flöjt (Gitarr och dragharmonika).
Lars Forsell: Här hörs Frödings musa
❞I ett brev från 1891 skriver Fröding till Bokförläggaren att han gärna ser sina dikter tonsatta; de har sjungit inom honom redan - till gitarr, kanhända, eller dragharmonika. Men hur det nu var och inte var så blev det oftast de seriösa, de "stora" , en Sibelius, en Stenhammar, en Rangström som skötte musiken. Och där finns inte mycket folklighet; "Klunkom Velam Velamsson" lämpar sig knappast för allsång.
Jag tror Felix Körling och Axel Engdahl kom närmre till vad Fröding egentligen hade tänkt sig - liksom hr T och hans spelmän här. De är yrkesfolk med bakgrund i filharmonier och symfoniorkestrar. Gitarren är med, men dragharmonikan har utbytts mot flöjt, fiol och altviolin. Och sångarens röst är ett instrument bland de andra. Och genom dessa landskap av toner rör sig Frödings musa som en huldra; än viskar hon som en bäck, än stampar hon takten med bockfot, än klagar hon, än lockar hon, än gisslar hon, än smeker hon, än lallar hon - hennes lynneskast tar aldrig slut, men skivan gör det - och där sitter man i en trolsk tystnad, som är fylld av Fröding.
Lars Forssell
"Skalden Wennerbom": Slitet geni
Fröding bodde 1898 med syster Cecilia i Uppsala. Han var nergången efter påfrestningarna i samband med åtalet mot dikten "En morgondröm", och ett flitigt alkoholmissbruk. Senare samma år togs han in för psykvård på Uppsala hospital - och blev kvar i sex år. Fröding sågs av många som ett original och kufiskt geni. Här ger Olof Rabenius en ögonvittnesbild:
❞Man mötte honom på gatorna eller såg honom vid kafé- och konditorifönstret, där han satt ruvande vid ett glas öl. Stundom var han i sällskap med Hans-Magnus Nordlindh, som ansågs tillhöra hans förtrogna, en liten spinkig och snobbig student, som gav ut boken Steg i snön (av studenthumorn omdöpt till Trask i slask) och efter några år blev offer för ett vådaskott på Hôtel Anglais i Sockholm. En gång såg jag Fröding - en fullkomlig bild av skalden Wennerbom ligga utsträckt på en gräsmatta nedanför Slottsbacken. Vad som av hans yttre särskilt fäst sig i mitt minne är slängkappan, de liksom trevande sömngångaraktiga stegen, det långa toviga, gråsprängda skägget och den mörka, irrande blicken i ett par ljusblå ögon. Efteråt har jag förstått, att denna skepnad var gestalten av ett namnlöst lidande."
Olof Rabenius Skolminnen från Uppsala 1892-1901 Hågkomster och livsintryck 13, 1932.
❞Det fanns på den tiden i Uppsala två unga galanta damer av finare slag än de gemena som bodde ute på Svartbäcken.
De höllo 'salong' tillsammans för studenterna, bland vilka de brukade kallas 'Fruarna Montembrèche' efter en fransk teaterpjäs, som då spelats i staden, och de klädde sig på ett sätt som drog den allmänna uppmärksamheten till dem, när de visade sig på gatorna: i svart sammet med vit prästerlig pipkrage om halsen. Hos dem var Fröding den högst skattade klienten, och till tack därför har han förevigat den ena och vackraste av dem, Fina A., i sin dikt 'En Uppsalaflicka'. Jag kände henne aldrig, men förmodligen är hon i den dikten tecknad ganska nära naturen. Det är då också förklarligt, att hon gjort ett så starkt intryck på Fröding som hon faktiskt har gjort. Han talade om henne med mig flera år efteråt och tyckte då att han inte handlat rätt mot henne. Jag skulle, sade han, ha tagit henne med mig hem och sagt de mina att hon var min älskade."
"Skojare" = rasism? ur Bo Hazells "Resandefolket":
❞Till sist återstår den mest långlivade 'tattarbilden' av alla, den som fanns redan på 1800-talet och hängt med hela 1900-talet och in på 2000-talet. Bilden återfinns bland annat i Gustaf Frödings dikt 'Skojare' som ingick i diktsamlingen Guitarr och dragharmonika från 1891. Den tonsattes 80 år senare, 1971, av Torgny Björk och spelades in på LP med Herr T & Hans Spelmän.
Dikten har lästs av flera generationer barn och vuxna och kan väl sägas vara en del av vårt kulturarv. Detta får emellertid inte förhindra att texten måste tåla kritisk granskning och omvärdering. Man kan naturligtvis slå ifrån sig och säga att den speglar en svunnen epok och dåtidens 'tattarbild'. Men man kan fråga sig om vi ska fortsätta att okritiskt hjälpa till att konservera 1800-talets 'tattarbild' ända in i vår tid.
Flera resande uppger att de upplever innehållet kränkande och är förvånade över att det fortfarande förekommer att texten framförs i officiella sammanhang. En medelålders resande föreslog att jag skulle byta ut beteckningarna skojare och 'tattarepack' mot 'lappjävel', 'judesvin', 'svartskalle' eller andra rasistiska benämningar på förföljda grupper i samhället.
- Då kanske du förstår vad jag menar, sa han. (I boken publiceras dikttexten i sin helhet här).
Efter andra världskriget förändrades successivt den svenska allmänhetens syn på judar, men inte på de resande, som fortsatte att beskrivas på samma stereotypa sätt som tidigare. På 1970-talet presenterade forskarna dock en ny syn på 'tattarna': att de skulle räknas in i den socioekonomiska grupp som tillhörde samhällets bottenskikt och att de därför inte tillhörde någon särskild folkminoritet. I samhällets ögon upphörde de resande därmed att existera som eget folk.
På 1980- och 90-talen var det i stället invandrarna som pekades ut som ett problem. Flera invandrarnationaliteter fick epitetet kriminella, bland andra kosovoalbaner och gambier. Den s.k. vitmaktmusiken var inte sen att hänga på. 1996 dömdes en svensk musikproducent och
skivdistributör för hets mot folkgrupp för att i låten 'We're ready', med den finska vitmaktgruppen Mistreat, på CD:n 'White Solidarity', sprida en rasistisk bild av afrikanska invandrare som kallas avskum och niggrer och beskylls för att ta både jobb och land ifrån svenskarna.
(Ett långt citat ur domen angående den finska CD:n har skippats).
I samband med att domen avkunnades talade några resande med mig om Frödings dikt och undrade vari skillnaden bestod. I det ena fallet handlar det om ättlingar till invandrare som kom till Sverige i början av 1500-talet, i det andra om invandrare som kom hit i slutet av 1900-talet."
Herr T försvarar sig
Bo Hazells bok utgavs 2002 på Ordfronts förlag. Den återutgavs 2011 med i princip samma innehåll men med utbyggda resonemang och betydligt mångordigare. Hazell hävdar nu: "Även om artisterna, som framför denna och de andra sångerna som jag skriver om i det här kapitlet (bl a 'Skojare'), själva inte har några som helst fördomar mot de resande, får detta inte förhindra att texten måste tåla kritisk granskning och omvärdering."
I princip tycks han stå fast vid sin ursprungliga kritik. Med finns också slutklämmen där "Skojare" jämförs med vit makt-musik, något som Hazell tycks instämma i eftersom han har med det i båda upplagorna.
Herr T blev uppmärksammad på Hazells skriverier 2004 och mailade för att få några klarlägganden:
"Till: 'bo.hazell@sr.se', Ämne: frödingtolkning
Du har i din bok 'Resandefolket' Ordfront 2002 gett dig på att tolka Frödings dikt 'Skojare' som att ha en diskriminerande innebörd och därvid hänvisat till anonyma personer tillhörande de som definierar sig som 'resande'. Att jag som kompositör deltar i 'diskrimineringen' uppfattar jag som underförstått i framställningen, vilken förvisso utgör en uppseendeväckande nytolkning av Frödings verk, liksom av mina intentioner. Mer utförligt kanske vi får anledning att utveckla ämnet i annat sammanhang. Nu får det räcka med att du till mig uppger upplagans storlek, samt att inte framställningen okommenterad (av mig e.a.) trycks i ny upplaga.
Torgny Björk"
Hazell svarar i ett femsidigt mail som i inledningen konstaterar: "Jag vill först som sist betona: Jag tror inte att du är rasist. Absolut inte". Men någon närmare klarhet om t ex jämförelserna med vit makt-musik skapas inte.
Diskrimineringsombudmannen
I slutet av 2004 vände sig Herr T till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att få besked om ifall "Skojare" och hans egen spridning av verket är rasistisk och/eller diskriminerande. DO konstaterade att brottet hets mot folkgrupp handläggs hos polisen och Justitiekanslern (JK), och hänvisade till dessa myndigheter.
Justitiekanslern
JK konstaterade att kritiken mot "Skojare" framförts i två böcker; Hazells bok; men också i "Det ohyggliga arvet" av Christian Catomeris (2004).
I sin inlaga preciserade Herr T sina önskemål: han ville ha prövat om "Skojare" utgör hets mot folkgrupp. Vidare ville han att JK:s beslut skulle skickas till samtliga bibliotek som köpt in böckerna, och hållas tillgängligt i samband med utlån.
JK konstaterade att myndigheten inte kan göra en prövning av om en dikt i sig utgör ett tryckfrihetsbrott, men skriver: "Beträffande den ifrågavarande dikten kan ändå sägas att den publicerad för sig inte skulle kunna utgöra hets mot folkgrupp". Man ansåg sig inte ha lagstöd för att ålägga förlag att skicka JK-beslut till bibliotek.
Svenska Akademien
Herr T vände sig också till Svenska Akademien för att höra om de hade någon åsikt i ärendet. Han hade hört att akademien brukar försvara "klassiker som utsätts för osakliga angrepp" och skickade över de aktuella texterna.
Ständige sekreteraren, Horace Engdahl, återkom efter bara två dagar i mars 2005:
"Enligt min uppfattning är Bo Hazells och Christian Catomeris kommentarer alldeles befängda. Det är uppenbart för varje bildad läsare att Frödings dikt är ironiskt formulerad, att poeten står på resandefolkets sida mot alla ordentliga tråkmånsar. Att identifiera honom med de fördomar han parodierar vittnar om en sorglig oförmåga att läsa en litterär text. Den bästa åtgärden från din sida är nog att ignorera dessa skribenter."
De höllo 'salong' tillsammans för studenterna, bland vilka de brukade kallas 'Fruarna Montembrèche' efter en fransk teaterpjäs, som då spelats i staden, och de klädde sig på ett sätt som drog den allmänna uppmärksamheten till dem, när de visade sig på gatorna: i svart sammet med vit prästerlig pipkrage om halsen.
Dikten har lästs av flera generationer barn och vuxna och kan väl sägas vara en del av vårt kulturarv. Detta får emellertid inte förhindra att texten måste tåla kritisk granskning och omvärdering. Man kan naturligtvis slå ifrån sig och säga att den speglar en svunnen epok och dåtidens 'tattarbild'. Men man kan fråga sig om vi ska fortsätta att okritiskt hjälpa till att konservera 1800-talets 'tattarbild' ända in i vår tid.
I sin inlaga preciserade Herr T sina önskemål: han ville ha prövat om "Skojare" utgör hets mot folkgrupp. Vidare ville han att JK:s beslut skulle skickas till samtliga bibliotek som köpt in böckerna, och hållas tillgängligt i samband med utlån.
Ständige sekreteraren, Horace Engdahl, återkom efter bara två dagar i mars 2005: